Kanelbullar

Selma väntar på kanelbullar. Hon är klädd i sitt eget förkläde som hon fick i födelsedagspresent av sin mexikanska kompis förra året.

Selmas feber har pendlat mellan 37,5 grader till över 40 grader under veckan som gått. Nu verkar det dock vara på riktig bättring, feberfri sen i morse. Att vara sjuk är ju ganska trist, både för "offret" och för resterande familjemedlemmar. Själv börjar jag bli ganska rastlös efter 4 dagar inomhus, Hjalmar kommer bli ganska besviken då hans playdate i eftermiddag inte blir av pga sjukdomar både hos oss och i den tyska familjen. Så för att överraska honom och glädja honom (och oss andra) lite extra satte Selma och jag tidigare i gång ett kanelbullsbak.

Allt var frid och fröjd tills dess att jag upptäckte att mjölet inte skulle räcka. Vid detta tillfälle hade Selma somnat och närmsta butiken hade siestastängt...Vad gör man då som mamma? Väcker Selma som sovande återhämtar sig från febern? Struntar i baket? (Vilket hade känts så sorgligt i mitt mammahjärta). Eller ger sig ut på språkligt äventyr till grannen? Sist nämnda blev mitt beslut så med italiensk/svensk-parlören i högsta hugg ringde jag på hos grannarna för att fråga efter lite mjöl. Våra grannar är ett gulligt italienskt par i 50-års åldern som bara pratar italienska men efter lite knagglig italienska så var jag tillbaka i köket med en hel paket mjöl och snart doftar huset av nybakta kanelbullar. Mums!